Häromdagen träffade jag en konsultkollega som också är egenföretagare. Hon sa att hon aldrig ville bli anställd igen för hon har aldrig haft en (enligt henne) bra chef. Och om hon skulle ha turen att få en bra chef någon gång så skulle den personen förmodligen försvinna till något annat jobb ganska snabbt och så skulle hon sitta fast med en dålig chef igen. När jag frågade om vad en bra chef var för henne beskrev hon en chef som var lyhörd, prestigelös, kommunikativ, uppmuntrande, inkluderande, positiv och som inte var rädd för att misslyckas. Det fick mig att bli lite ledsen. Finns det så få sådana chefer att vi driver människor ifrån anställningar och in i egenföretagande av ”fel” anledningar? Människor som kanske egentligen hade velat vara anställda om de bara hade haft en bra chef?

Som en dirigent

För mig är de egenskaper som min kollega beskriver självklara attribut hos en chef. Jag har haft sådana chefer, men även andra. Jag skulle vilja påstå att jag själv är en sådan chef. Det är i alla fall en sådan chef jag har försökt vara under mina år med personalansvar. Såklart har jag inte alltid lyckats, men då har jag erkänt mitt misstag och försökt lära mig något av det.  Jag har strävat efter att leva efter mottot Lead by making others powerful, inspirerat av ett av mina favoritcitat av Benjamin Zander, dirigent för Boston Philharmonic Orchestra.

”The conductor of an orchestra doesn’t make a sound. He depends, for his power, on his ability to make other people powerful.”

Om man ska lyckas med det måste man vara lyhörd, prestigelös, kommunikativ, uppmuntrande och inkluderande. Och tänk, om vi börjar se ledaren som en dirigent som ska leda en orkester till mästerverk istället för att använda ”morot och piska”. Jag träffade en rysk kollega på en ledarskapsutbildning. I slutet av utbildningen när vi hade lärt känna varandra så sa han något som jag aldrig kommer att glömma:

”Anna, i början tyckte jag att du var för mjuk som chef, och jag förstod inte hur du kunde få dina medarbetare att följa dig.

NU förstår jag! De följer dig inte av rädsla för konsekvenser utan för att de genuint respekterar och tycker om dig!”

Vid flertalet tillfällen i samtal med vänner, kollegor och bekanta när vi har pratat ledarskap så har de tittat på mig med allvar i blicken och sagt, efter en stunds eftertanke, att jag måste förstå att det inte finns så där väldigt många som är som jag och som resonerar som jag. Och att de menar det som en komplimang. Vilken tur! Jag som började känna mig lite utanför! Men varför finns det i så fall så få sådana chefer? Är det så att det finns en norm om chefer om att man måste vara tuff, driva stenhårt mot målet och bestraffa de som inte lever upp till de hårt ställda förväntningarna för att vara effektiv som chef? Anses styrkor som lyhördhet, prestigelöshet, optimism och fokus på goda relationer och styrkor mindre attraktiva och effektiva? Är det så att vissa chefer kanske faller för grupptrycket och blir hårdare än vad de egentligen är innerst inne? För att de tror att det förväntas av dem? Eller ännu värre, att det faktiskt förväntas av dem att de ska ändra sig?

Positivt ledarskap

Som tur är har det på senare tid tillkommit forskning som visar att ett positivt ledarskap med optimism och emotionell intelligens är en oerhört effektiv ledarstil. I en intressant artikel från 2005 skriver Jay R. Tombaugh:

Recent studies show that optimism is clearly related to job performance. Optimistic leaders are more likely to see problems as challenges, exert greater effort for longer periods to reach their goals, and seek out and appreciate the positive aspects of difficult situations. Similarly, research shows that successful leaders have high levels of emotional intelligence, or the ability to understand and deal with their own emotions as well as the emotions of others. Leaders high in emotional intelligence are more flexible and adaptive in their response to stress and change, and better able to develop strong working relationships that promote trust and fairness.

Ringar på vattnet

Det har ju pratats väldigt mycket om AI den senaste tiden. Men jag tror inte att så många menar Appreciative Inquiry. Det är en mycket framgångsrik metod inom förändringsledning där man tittar på grundorsaker till framgång istället för problemlösning och skapar ringar på vattnet genom att engagera hela organisationen i att med hjälp av detta positiva fokus skapa förändring. Har ni också, liksom jag, någon gång slitit ert hår när ni upptäcker att ni bara får mer och mer av ert problem, ju mer ni fokuserar på att åtgärda det? Jag är övertygad om att detta är lösningen! Vänd istället på myntet och fundera på vad ni vill ha mer av. Jag tror att vi kommer höra mycket mer om detta framöver!

Jag vet hur stor påverkan en chef kan ha på en persons liv. Både på gott och ont. Så med tanke på citatet från Tombaugh ovan väljer jag att se detta som en utmaning! Låt oss se till att fler chefer vågar vara starka, positiva, lyhörda ledare som fokuserar på styrkor och möjligheter istället för problem! Det finns en hel värld med groddar där ute, som bara väntar på lite vatten så de kan börja spira och blomstra! Låt oss vattna där det gror!